Nu ska ni få en redogörelse från mitt perspektiv kring Spring Pride i Eskilstuna. Jag åkte ner redan på torsdagsmorgon med celeber chaufför. Spring Pride generalen Johan i egen hög person hämtade upp mig och det var schlager och gaytrav som gällde. För femte året i rad arrangerade Sundbyholmtravet ”Damernas Dag” med schlagerartister och gala. Rena rama fullträffen i samband med Spring Prides premiärdag.
Vad vore en schlagerdag utan Meldodifestivalklubben? Eurovision Fanclub Network fanns på plats för att sprida sin glittrande uppmärksamhet. Jag gluttade ett sidokast med mitt öga och funderade på om jag skulle gå fram. Den mest anti schlagerpersonen som jag är, blev påtingad en bok på köpet, ”
Döden är en Schlager” av
Ann-Christine Bärnsten. Jag har inte påbörjat bokverket ännu, men det kommer?
Thérèse Andersson, Towa Carson, Mathias Holmgren, Velvet och Daniel Mitsogiannis gick hem hos Eskilstunaborna. Daniels två bakgrunddansare, vars kläder gjorts av Lars Wallin, blev ett unikt upplyft på scen. Mindre roande var Richard Herrey och Babsan, som för många andra var det dagens höjdpunkt. Angående gaytravet så kom Babsan rejält på efterkälken. Ha, tänkte jag. Men tror ni inte att madammen red hem hela segern?
För att lyckas och förbättras måste man komma med lite konstruktiv kritik, inget märkvärdigare än så. Jag hade förväntat mig lite mera av Sundbyholmdagen. Artisteriet var klockrent och jag kan inte riktigt sätta foten på vad det var som saknades. Det kan ha med vädret att göra, vilket visseligien inte var så dåligt som det kan vara, men inte heller perfekt. Jag är mest besviken på mig själv för att jag inte testade att spela. Jag var inne och vände tusen gånger och tittade på den förvirrande anslagstavlan men i själva verket är det förstås bra att jag inte spelade. Antingen hade jag gått därifrån luspank eller så hade jag återigen åkt på ett beroende vilket inte bådar gott inför sommaren.
På kvällskvisten är det fest på klubb (Röv)
RAW. Jag uttalade nämligen röv x antal gånger om vilket var ju mindre festligt.
Tom Stereo uppträde på RAW så vi traskade dit. Tom framförde för första gången Oslos Pridelåt 2008 ”
Now Or Ever”, som
Håkan Lidbo, en av Sveriges mest produktiva musiker och en internationell kändis inom house och techno, är med och remixar. Ett tag lät det som
BWO och det är inte illa.
Tom Stereo och Spring Pride Johan.
Sångerskan
Edith Backlund ägde. Hon är det bästa som har hänt på klubb RAW medans jag varit där. Spring Pride i regi med
Karin,
Sara,
Isabella och
Johan har faktiskt lyckas med något Stockholm aldrig har kunnat klara av, inte vad jag har sett i alla fall.
Det var lyriskt att få uppleva en sådan blandning av människor. Jag måste säga att det var grymt. Hela Spring Pride har fått mig att tänka, det blev mera kulturellt än vad jag antog från början.
Jag,
Inca och
Anna var på
Del LaGrace Volcano utställning. Jag har flera gånger tänkt att det var en föreläsning jag absolut inte skulle gå på. Men det blev mer intressant än jag trodde. Del LaGrace Volcanos konst öppnar en värld där det som för många är givet ifrågasätts i grunden. Jag kände att tavlorna var provokativa, men varför? Det är något jag ska fundera på ett tag.
Något jag sett framemot var ”Ett könsbyte i allra högsta grad” med Rebecca Stork och Helene Svanberg. Det var så fint hopsatt i början med en massa bilder på Rebecca och Helene att den gav mig tårar i ögonen och gjorde mig riktigt rörd. Det kändes som om jag blev kär på nytt. Vilka kvinnor Helene och Rebecca är, jag blir alldeles stolt över deras auktoritet, passion och föredöme. Att en föreläsning kan förändra en person på cirka en timme är rätt så ovanligt då jag skriver utifrån mig själv.
Utanför föreläsningssalen på Mälardalens högskola var det fullt med aktiviteter, eller rättare sagt politik till förbannelse. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig när jag klev in på Mälardalens högskola. Vänsterpartiet nästan stoltserade med sin nedgång vid fönstret, som sagt, här var det bara politik. Jag saknade smyckeförsäljning, kafé, gayrestaurang och andra prylar inom HBTQ som inte fanns så långt ögonen såg.
På lördag blev det stor folkfest på Fristadstorget inför paraden som skådades av cirka tre tusen personer. Författarna och debattörerna, Mian Lodalen och Kalle Westerling, värmde upp våra smilband. Tyvärr kände jag inte till några tendenser till skratt, men det var många andra som gjorde. Englandas flatikon,
Jo Frances erövrade scenen med ”Sweet Dreams", "Chasing cars" samt "Ultimately”. Den sistnämnda från hennes nysläppta album. Glansfulla ”The Wad Girls” briljerade som aldrig förr tillsammans med Eskilstunaikonen, Towa Carson.
Tills nästa år önskar jag mig mer sport, mat och musik och mera spex på torget. Både dag- som kvällstid. Vi ska ut och synas och invadera hela Eskilstunatorg från början till slut. Sist men inte minst så vill jag tacka Johan,Sara,Karin och Isabella för en underbar Spring Pride.
Allt om avslutningsfesten på
Lotus Lounge kan läsas på min blogg
Vi syns nästa år!